Ett till.

Det tredje blogginlägget kan handla om vad som helst. Så varför inte om tid?


Som föräldraledig har man gott om tid. Visserligen kräver barnen sin tid, något annat kan man ju inte påstå, men det är sällan något måste ske exakt på en viss tid. Det händer väl max en eller två gånger i veckan att jag har en bokad tid. När så är fallet är jag ofta sen och alltid stressad. Märkligt. Igår  var storebror hos dagmamman så det var bara jag och lillebror att ta hand om. 1315 skulle vi vara på BVC. Bra, tänkte jag kvällen innan. Vi har gott om tid! Jag kan se till att vara där lite innan så kanske vi kan få komma in lite tidigare och inte behöva stressa för att hinna till föräldraträffen som var direkt efteråt. 13.14 springer jag med andan i halsen in på sjukan. Och då var jag mer än nöjd kan jag lova då jag samtliga tidigare gånger kommit försent till BVC-tiderna. Vår BVC-sköterska har med sitt (som det verkar) aldrig sinande tålamod leende sagt till mig att det inte är någon fara då jag gång efter annan fått dra den ena valsen efter den andra om halkiga vägar, snörök och plötsliga bajskatastrofer. När den riktiga anledningen till alla förseningar egentligen är den inom mig huserande tidsoptimisten.


Hur och när den luringen flyttade in hos mig vet jag inte? Det jag däremot vet är att hyresgästen inte låter sig vräkas. Att lura henne med klockor som går en fem-tio minuter för fort eller en irriterande och tjatande sambo (min riktiga alltså) går då inte heller. Den här gången blev det förvisso inte som jag tänkt mig med att vara före tid, men ändock...1-0 till mig. Den gick du minsann på min kära tidsoptimist!